Finns det något så somrigt som att gå på en konsert utomhus? Många skulle nog säga att en utomhuskonsert är höjden av sommar. Det finns vanligtvis flera möjligheter att gå på sommarkonserter, särskilt i Stockholm. Två saker som återkommer varje sommar är till exempel Parkteaterns föreställningar på scenerna i Stockholms parker, som ibland är just konserter, och spelningarna på Stora scenen på Gröna Lund, som varje sommar lockar tusentals besökare med sina stora artistnamn. Även om dessa konserter är mycket olika varandra i sin utformning (på Parkteaterns föreställningar sitter till exempel publiken, medan den står framför Stora scenen) finns det vissa saker som är lika viktiga att tänka på oavsett vilken utomhuskonsert man går på.

Den kanske viktigaste saken är att förbereda sig för dåligt väder. Alla som har tillbringat mer än en sommar i Sverige vet att man inte kan lita på vädret, och att man inte heller kan lita på väderleksrapporten, ens om det står att det ska vara soligt och fint. Man bör därför alltid vara förberedd på att det kan regna. Något som är viktigt att komma ihåg när man ska på en konsert är dock att paraplyer vanligtvis inte är tillåtna, eftersom de skulle skymma sikten fram till scenen. Därför måste man använda sig av en regnponcho eller något liknande för att hålla sig torr. Ett annat sätt att hålla sig torr fast det känns som att man är utomhus är att sitta i ett uterum med glasväggar. Om man vill kan man därför ordna sin egen konsert hemma, genom att skruva upp volymen på sin ljudanläggning och dansa vilt i uterummet.

En annan sak som är viktig att tänka på när man är på väg till en utomhuskonsert är att ha på sig skor som man inte är så rädd om. Ofta anordnas nämligen utomhuskonserter på stora, öppna gräsfält, och dessa blir snabbt till lera när flera tusen personer trampar runt på den – särskilt om det regnar, som det ju som sagt ofta gör i Sverige. Man bör därför välja skor som man kan klafsa runt i leran i utan att det gör något, och helst utan att man blir blöt om fötterna.

Trots många olika parodier så har dirigentens roll aldrig blivit mindre respekterad i konsertsammanhang. Men vad är det som han och hon står och gör där framme med sin lilla taktpinne?

Att bli dirigent är ingenting man bara bestämmer sig för att bli från en dag till en annan. Det är till och med så att inte alla kan bli dirigenter då det krävs att man har absolut gehör, det vill säga kan höra minsta lilla falskton eller otakt i en större grupp av sångare och musiker.

Dirigentens roll är att hålla tonen och takten och det är därför mycket viktigt att artisterna och musiken inte släpper ögonen på denne. Det handlar om att komma in i sången vid ett exakt ögonblick eller att spela starkare eller tystare.

Det absolut viktigaste som en dirigenten gör är att repetera. Det är just nu som det krävs en person med total kontroll som kan hjälpa alla att göra det allra bästa framförandet.. När det sedan är dags för konserten är dirigenten där för att stötta, hjälpa och leda framförandet.

Svenskar älskar musik och många är med i både band, dansgrupper och körer. Det finns också ett stort antal olika sorters konserter att gå på och här följer en lista på några av landets populäraste enligt Wikipedia.

• Dansbandskonserter. Runtom i landet turnerar populära dansband till små och stora lokaler där publiken samtidigt kan dansa pardans under föreställningens gång. Detta är också en populär underhållningsform på färjor och skepp.
• Kammarkonserter. Som namnet antyder brukar dessa konserter framföras i mindre lokaler och endast ha ett fåtal musiker. Det handlar oftast om klassisk musik och sång.
• Kyrkokonserter. I Sveriges många kyrkor framförs det nästan varje helg någon form av konsert. Särskilt runt jul och påsk framförs kända verk som är associerade med högtiderna, som till exempel Bachs Juloratorium.
• Coverkonserter. Dessa framförs ofta på mindre lokaler, som pubar och klubbar, och går ut på att ett band framför olika kända låtar inom olika musikstilar.

Alla har väl läst en konsertrecension och antingen blivit sugen eller har tappat aptiten på att gå och se en viss föreställning? Eller är det så? Hur stor roll spelar egentligen kritikernas recensioner och hur ser artisterna själva på deras vikt? Enligt Svenska Dagbladets artikel Vilken roll spelar kritiken? är åsikterna ganska delade.

En av de främsta kritikerna som riktas mot dem som skriver om konserter och andra föreställningar är att skribenten ofta låter de egna känslorna svalla lite för ohämmade. Det kan därför vara svårt för läsaren att avgöra om det är fråga om faktiska aspekter av konserten som var bra eller dåliga eller om recensenten helt enkelt var på dåligt humör.

Både sångare och dirigenter erkänner att de förvisso läser vad andra skriver om dem men de mer etablerade artisterna tar sällan kritiken personligt. Däremot kan recensentens åsikter innehålla bra synpunkter på hur man kan förbättra föreställningen, till exempel när det kommer till klädsel och dekor.

Att läsa en recension innan man går på en konsert ger ofta publikmedlemmen en möjlighet att läsa sig till lite om verket och deltagarna och som sådan är musikrecensionen en upplyftande del av hela erfarenheten att gå på konsert.

Hur kul det än är att gå på konsert så finns det moment då både artisten och publiken nog helst hade velat sjunka genom jorden. Enligt tidningen Independent så var följande några av alla tiders värsta konserter:

• Amy Winehouse, November 2007. Sångerskan var här nere i sitt djupaste missbruk och kunde knappast hålla i mikrofonen. Efter ett par misslyckade försök att få fram några toner började publiken bua varav Winehouse hotade dem med sin make och sedan stapplade därifrån. Denna konsert var djupt tragisk och den unga sångerskan avled av sviterna till sitt missbruk några år senare.
• The Fugees, Oslo, 2005

Detta var den sista turnén som det populära bandet gjorde och problemet var att vid det här laget var alla medlemmar så osams med varandra att de inte ville stå på scenen tillsamman. Resultatet blev en osammanhängande rad soloframträdanden och det var snart uppenbart att bandet inte hade någon framtid.

• The Stone Roses, 1996

Ett extremt pinsamt minne för alla då man precis hade skaffat sig en ny sångare som man onekligen inte hade testat live. När det gick upp för publiken och bandmedlemmarna att han inte kunde sjunga slutade det hela i katastrof.

Ett band med rötter i Östtyskland som under de senaste två årtiondena tagit rockvärlden med storm, inte minst på grund av deras makalösa konserter, är Rammstein. Gruppens namn hänvisar dels till den hemska flygolycka som skedde i samband med en uppvisning i en tysk ort med samma namn, men också till de “rammstenar” som medeltidens soldater använde för att riva ner murar och borgportar. Precis som namnet antyder är detta en grupp som stormar sina lyssnare och som inte lämnar någon oberörd.

Förutom att vara mycket skickliga musiker så har Rammstein redan från början gått in för att ge makalösa och oförglömliga konsertupplevelser till sin publik. Det började, enligt gruppen själv, med att man ganska snabbt insåg att världens publiker inte förstod tyska och då de flesta av bandets sånger är på dess modersmål bestämde man sig för att kompensera detta med stora visuella effekter. Sångare, Till Lindemann, är dessutom gammal pyrotekniker så därför var det inget svårt beslut att fatta.

Det som karaktäriserar Rammsteins konserter är det extrema användandet av eld och lågor. Det brinner om instrumenten, om scenen, ja till och med om sångaren. Iförd en speciell teflonrock framför Lindemann sången “Rammstein” med kläderna i brand utan att höja på ett ögonbryn. Publiken är exalterad och det hela påminner om att vara på en riktigt arg Wagneropera kombinerat med cirkuselement.

Effekterna till trots får man inte glömma att detta är ett mycket tight band med skickliga musiker och ett musikaliskt sammansvetsat förhållande till varandra. Detta är live musik i perfektion om man gillar tyngre tongångar och rytmer och det är inte så konstigt att Rammsteins publik alltid består av en stor blandning av åldrar och människotyper.

För den som älskar klassisk musik är Prag en av världens främsta städer när det kommer till konserter. Här framförs det bokstavligen tusentals konserter varje år och vart man än vänder sig så pågår det olika framföranden i stadens alla kyrkor, konsertlokaler, caféer och operahus. Här har man naturligtvis inte bara en opera utan två!

Är man på väg till Tjeckien är det en god idé att på förhand kolla upp Prags konsertprogram så att man kan göra sig en plan för att få uppleva så mycket som möjligt. Kyrkokonserterna pågår dagligen men de olika operahusen har båda mycket distinkta program som passar olika smaker.

Det klassiska operahuset kallas för Nationalteatern och detta är ett sådant där riktigt operahus från 1800-talet som har alla de klassiska arkitektoniska dragen som man vill föreställa sig att en opera skall ha. Här växlar man mellan opera, balett och till och med teaterföreställningar och allt görs i typisk storskalig stil. Publiken klär upp sig till tänderna och i pausen dricker man champagne och det är nästan lika roligt att se på åskådarna som artisterna.

Statsoperan ligger i centrum och här slår man också på stort men föredrar modernare tolkningar av klassiska verk. Man framför dessutom en hel del på tjeckiska men med teknikens hjälp kan den utländska publiken följa texten översatt till engelska på en monitor.

Efter operahusen följer en myriad av kyrkor där man framför opera, körverk och orkestermusik flera gånger om dagen. Går man runt i den vackra staden blir man överöst av broschyrer och erbjudanden om olika föreställningar så det är bara att välja och vraka. Bland de vackraste och mest klassiska kyrkorna är Sankta Ludmilakyrkan där man bland annat håller juloratorier med tillhörande julmarknad utanför på torget. Vacker orgelmusik bjuds det ofta på i Sankt Salvators kyrka som ligger nära Charles Bridge. Här framför man också årligen en mycket vacker version av Mozarts Requiem med en mindre kör som trots storleken låter gudomlig.

Är man mer intresserad av jazz och blues kan man knalla ut på Charles Bridge och där se en hel del kultartister framföra sina och andra alster dagligen. Det här är riktigt skickliga killar som är kända i hela landet. Vidare finns det ett stort antal barer och caféer med utmärkt live musik varje kväll! Så Prag är definitivt ett måste för musikälskaren.

Att gå på konsert är bland det roligaste man kan göra om man är musikälskare och det spelar ingen roll vilken typ av musik man tycker om. Att sitta snällt i Konserthuset eller headbanga på Globen är båda stora konsertupplevelser och som tur är finns det massor av bra föreställningar världen över varje dag.

Den amerikanska tidningen Rolling Stone sysslar framför allt med rock och seriös populärmusik och här gillar man att göra listor över allt möjligt: de bästa och sämsta coverlåtarna, de bästa trummisarna, den sämsta musikvideon liksom, naturligtvis de bästa konserterna. Man har framställt en lista på de femtio bästa konserterna över de senaste femtio åren med gedigna motivationer varför man tycker så på redaktionen.

Enligt sagda tidning är ett av alla tiders bästa live framföranden det som gjordes år 1967 av Jimi Hendrix som precis hade debuterat på musikscenen och nu påbörjat en världsturné. Förutom hans magiska gitarrspel och tunga låtar lät Hendrix dessutom ge publiken en scenshow utan like med fyrverkerier, brinnande gitarrer och den obligatoriska gitarrförstörelsen på slutet. Folk hade aldrig sett något liknande och många band har sedan dess försökt efterlikna denna turné med mer eller mindre lyckade resultat.

En extremt viktig konsert var James Browns året därpå och detta berodde inte på sexmaskinens dans och sång utan även på det politiska tumultet som rådde i USA. Martin Luther King hade precis mördats, men i stället för att ställa in konserten genomförde Brown den som planerat för att förhindra ytterligare aggression bland männen på gatan. Istället fick han med sig publiken på en stor funkfest och med det lyckades det värsta undvikas.

På 1970-talet blev David Bowie en av de största stjärnorna och med sina olika alter egon, magnetiska röst och underliga låtar fick han snabbt en närmast fanatisk publik. Hans turné som Ziggy Stardust sålde inte bara för utsålda hus utan anses även vara en av de mest ikoniska konserterna inom genren. Här framträdde Bowie utklädd nästan som en utomjording och lyckades genom denna turné förhäxa nästan hela världen.

I början på 80-talet gjorde bandet Pink Floyd kultskivan The Wall med medföljande turné och de som hade turen att gå på den talar fortfarande lyriskt om upplevelsen. Här kombinerade man musik med en effektiv iscensättning genom att bygga upp en enorm mur och spela bakom den, gömd från publiken. Plötsligt rasade muren mot slutet och publiken både skrämdes och hamnade i extas.

Lite senare under samma årtionden genomförde Prince sin otroliga Purple Rain turné som i princip byggde på extrem koordination mellan de många bandmedlemmarna. Princes toner, skickliga gitarrspelande, dans och sång ackompanjerades perfekt av medlemmarna och gav intrycket av en extremt välrepeterad musik och dansshow utan like. Proffsigare framförande går knappast att hitta sedan dess, med undantag av Michael Jackson som även han var en extrem perfektionist.